dysfunctionalprofessional

Just nu känns det bara jobbigt. Tittade på en dokumentär i skolan idag om en kille som tagit livet av sig. Just då när vi tittade på den så var det såklart jobbigt men ändå hanterbart. Nu ikväll kom alla känslorna. Tårarna rinner och det glada humör jag haft hela dagen försvann helt plötsligt. Jag saknar min underbara Andy. Han var som en stor stadig sten man kunde luta sig mot. Nu när stenen inte är kvar så kan man fortfarande stå, men när man blir trött och vill vila så faller man. Det har gått över fyra år nu. Men man vänjer sig aldrig vid känslan att falla. Och man vänjer sig heller inte vid tomheten inombords. Och saknaden.